Varför bör forskare delta i den offentliga debatten?

3.5.2019

Om forskare och andra experter drar sig undan debatten kommer den offentliga spelplanen att erövras av andra. Tveka alltså inte!

Forskningsinformation och vetenskapliga experter ifrågasätts allt lättare. Media gynnar röster som ifrågasätter ”officiell information”, eller bloggare som utnämnt sig själva till experter och som hellre hänvisar till sina erfarenheter än till kontrollerad forskningsinformation. Expertens traditionella dygder såsom hög utbildning eller ingående professionell fördjupning är inte längre samma valuta som tidigare.

Politikerna vill inte lyssna till forskare som berättar obekväma sanningar. Det händer att forskare blir föremål för hatretorik eller direkt förföljelse om de ifrågasätter karismatiska opinionsbildares uppfattningar i de åsiktbubblor som delas av likasinnade på sociala medier.

Så varför göra sig besväret? Är det inte bättre att stanna inom det trygga akademiska samfundet, där forskningsinformation och sakkunskap åtminstone uppskattas?

Nej, detta är tråkigt nog det värsta misstaget som en forskare kan begå. Om forskare och andra experter drar sig undan debatten kommer den offentliga spelplanen att erövras av andra. Tveka alltså inte!

Forskaren som offentlig expert

Vetenskapskommunikation innebär inte bara att popularisera sin forskning, utan ger också tillfällen att delta i den offentliga debatten. Den offentliga expertens roll bör alltså ges en vidare tolkning. Det händer nu betydligt oftare att forskare kommer till tals i intervjuer i medierna om olika aktuella ämnen. Forskare kan ta på sig rollen som uttolkare av olika fenomen, samhällsdeltagare, politiska kommentatorer eller kritiker som kastar ljus över luckor och motstridigheter i kunskapen.

Det har blivit vanligare att medierna anlitar olika experter. Journalistisk praxis i fråga om källor gör att man gärna anlitar experter för att kommentera och ge en bakgrund till nya offentliga frågor. Medverkan i den offentliga debatten kan bli en naturlig del av forskarens yrkesfärdigheter, efter hand som forskarna vänjer sig vid nyhetsmediernas metoder och lär sig att dra nytta av sociala medier.

Fastän det är omöjligt att som russin ur en kaka plocka bara fördelar ur denna synlighet, är den troligtvis till mer nytta än skada för forskaren.

Att forskare och experter ges en synligare roll ger självklart också upphov till kritik, eftersom den ökade offentligheten exponerar forskaren för allmänhetens granskning. Fastän det är omöjligt att som russin ur en kaka plocka bara fördelar ur denna synlighet, är den troligtvis till mer nytta än skada för forskaren.

Forskaren bör använda sin expertis när den efterfrågas i offentligheten. Det är inte lönt att bli sittandes för länge och fundera på om en kollega kanske skulle klara av uppgiften bättre. Offentlighetens cykler blir allt snabbare och ute i den offentliga debatten ställs forskare också inför konkurrens från andra kommentatorer. Om forskaren inte använder sin röst, tar någon annan tillfället i akt.

Man ska inte vara rädd för publicitet, eftersom journalister i allmänhet uppskattar forskare och vill höra deras kommentarer. Det finns också nya forum för möten mellan journalister och forskare. Det går förstås inte att styra publiciteten, och man kan råka ut för tråkiga överraskningar. Men man lär sig alltid något av dem, om man bara vill.

Svårast är det att styra publiciteten på nätet och i diskussionsforum på sociala medier. Dessa nya kanaler ger dock samtidigt forskarna många nya tillfällen att skriva, framträda och påverka. Sådant gagnar sannolikt också den akademiska karriären.

Det är inte heller enbart av ondo att experter ifrågasätts. Det är sunt att experters och samhälleliga institutioners auktoritet ifrågasätts. Slutna maktbastioner och förmyndaraktigt expertprat hör till det förgångna. Också vetenskapsorganisationerna har en del att lära i den nya öppenhetskulturen.

Esa Väliverronen, professor i kommunikation, Helsingfors universitet


Ytterligare information:

Väliverronen, Esa (2016). Julkinen tiede. Vastapaino, Tammerfors.
Väliverronen, Esa (2015). ”Tiedeviestintä ja asiantuntijuus – tutkijoiden muuttuva suhde julkisuuteen”. Yhteiskuntapolitiikka 80 (2015):3, 221–232. https://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/126303/valiverronen.pdf?sequence=1

Du kan också vara intresserad av